Allmän sjukförsäkring infördes 1955 i Sverige. Det innefattar bland annat möjligheten till sjukpenning vid sjukdom.
Sjukförsäkringen redan 1891
Redan i slutet av 1800-talet bildades ett antal lokala sjuk- och begravningskassor som kunde ge bidrag vid sjukdom och till begravningskostnader. När 1891 års lag om sjukkassor kom kunde de registrera sig för att på så sätt få rättskapacitet liksom statsbidrag. Efter ett beslut av Riksdagen 1931 så skapades erkända sjukkassor och en grundtanke var att det skulle finnas endast en sjukkassa i varje kommun. Dessa finansierades då med statsbidrag, kommunbidrag och med avgifter från medlemmarna.
Vägen fram till dagens instanser
Kommerskollegium var på den tiden både tillsyns- och besvärsinstans för sjukkassorna. Denna uppgift övertogs senare först av Socialstyrelsen, senare av Pensionsstyrelsen och därefter av Riksförsäkringsanstalten. År 1961 inrättades Riksförsäkringsverket som kom att fungera som en första insats vid besvär mot försäkringskassans beslut. Samtidigt infördes också Försäkringsdomstolen, FD, som den andra och högsta besvärsinstansen. 1979 tillkom en ny instans, Försäkringsrätten, som därefter fungerade som mellaninstans vid besvärsprövning. 1991 blev deras uppgifter övertagna av länsrätterna. Idag överklagas Försäkringskassans beslut först hos länsrätten, därefter kammarrätten och slutligen regeringsrätten.
Lagen om allmän sjukförsäkring
År 1955 infördes alltså en allmän sjukförsäkring genom lagen (1947:1) om allmän sjukförsäkring. Då reglerades sjukkassornas ställning i lagen och försäkringen blev i och med detta obligatorisk. År 1961 beslutades det i riksdagen att sjukkassorna skulle sköta administrationen av folkpension samt ATP. Då bestämdes det också att sjukkassorna skulle organiseras utifrån landsting och därmed bildades de allmänna försäkringskassorna.
Sjukförsäkringsavgift
Det finns en sjukförsäkringsavgift som är tänkt att täcka samhällets kostnader för sjukskrivningar. Alla arbetsgivare betalar sjukförsäkringsavgift med ungefär 8,78 %. Egenföretagare betalar mellan 7-9 procent i sjukförsäkringsavgift, beroende på hur många karensdagar man valt att ha.
Sjukpenning
De två första veckorna man är sjukskriven så betalas sjuklön av arbetsgivaren. Den första dagen man är sjuk är dock en karensdag. En karensdag får man ingen ersättning för. När man varit sjukskriven mer än två veckor betalas istället en sjukpenning ut och då av Försäkringskassan. Storleken på sjukpenningen beräknas utifrån SGI, sjukpenninggrundande inkomst. SGI brukar normalt vara 80 procent av lönen. Det finns dock ett tak på SGI som för närvarande ligger på 321 000 kronor. Sjukpenningen betalas ut med 80 procent av SGI under maximalt 364 dagar. Därefter kan man få sjukpenning i ytterligare maximalt 550 dagar, men då med 75 % av SGI. Man kan teckna speciella försäkringar för att kunna uppnå 90 % av SGI ifall man blir sjuk. Även om man är arbetslös, egenföretagare, studerande eller föräldraledig så kan man få sjukpenning.
Hur bedöms arbetsförmågan?
Det är Försäkringskassan som bedömer om man har rätt till ersättning vid sjukskrivning. Även om läkaren sjukskriver en så kan det alltså innebära att Försäkringskassan inte godkänner detta. Försäkringskassan har olika bedömningskriterier. Under de första 90 dagarna man är sjukskriven har man rätt till sjukpenning ifall man inte kan utföra sitt vanliga arbete hos sin arbetsgivare. Efter 90 dagar har man enbart rätt till sjukpenning ifall man inte kan utföra något arbete alls hos sin arbetsgivare. Efter 180 dagar har man endast rätt till sjukpenning ifall man inte kan utföra något arbete alls på arbetsmarknaden (med vissa undantag).
Utförsäkrad
Sjukpenning är tidsbegränsad. Normalt kan man bara få sjukpenning i 450 + 550 dagar (sjukpenning + förlängd sjukpenning). I vissa fall kan man få ytterligare förlängd sjukpenning, till exempel om man vårdas på sjukhus. Men i övriga fall kan man riskera att dagarna tar slut, man blir utförsäkrad från Försäkringskassan. Då erbjuds man att delta i en arbetslivsintroduktion hos Arbetsförmedlingen, vilket innebär en koncentrerad utredning och kartläggning av ens förutsättningar och behov av stöd. Denna arbetslivsintroduktion kan pågå i maximalt tre månader. Under tiden får man aktivitetsstöd. Därefter hänvisas man till Arbetsförmedlingens ordinarie verksamhet.
